Välkommen till Annas dagbok

Nu har jag landat efter resan till USA. Som vanligt brukar jag leta efter intressanta intryck längs vägen. Det blev några timmars väntande på Heathrow på väg tillbaka. Jag letade verkligen efter någonting att köpa, men hittade ingenting. Det blev en god lunch istället för shopping. Jag gillar näringsriktade måltider som till exempel med lite kyckling och någon oväntad sallad. Maten presenteras på annorlunda sätt jämfört med i Stockholm. Även variationen av grönsaker. Mums. Passade även på att läsa nyheter jag inte hann med i USA som ni ser nedan.

USA – ett land från slaveri till frihet. Lätt att glömma.

På en av flygningarna före Heathrow var det en passagerare som började röra sig underligt och kraftigt precis inför landning. Det blev oroligt bland alla resenärer. Inga kramper, men okontrollerade rörelser. Jag och andra passagerare försökte få ögonkontakt med mannen som satt framför mig. Vi försökte även prata med honom. Märkligt, det var som om han var fullt medveten men totalt förlorad i kontrollen över sin kropp. Som om kroppen dansade liknande Michael Jackson. Han sade inte ett ord. Planet landade och bältesskylten släcktes – piloten ovetandes om vad som hände i kabinen. Folk blev rädda och började hastigt resa sig upp. Instinktivt utan att tänka mig för ställde jag mig upp och sa till flygvärdinnan att säga till i högtalarna att alla skulle sätta sig. Det blev lugnt på planet och även jag själv satte mig. Vi väntade cirka 10 minuter på sjukvårdspersonal som hämtade mannen. Därefter kunde vi sedan lämna planet på Miami flygplats.

Väl på Heathrow, efter att ha sovit över Atlanten, åt jag min sallad och passade sedan på att botanisera bland alla butiker. Jag har verkligen ingen plats att köpa några nya saker. Älskar böcker, men även de tar plats. Den digitala världen har tagit över mitt liv.

Nu läser jag i nyheterna att President Trump har fått ett President-plan av Qatar. Amerikanarna har precis provflugit. Kanske inspireras Mellanöstern av Kinas mjuka diplomati? För visst är de söta, pandorna? Imorgon blir det en intensiv resa över dagen men inom landets gräns. Tolv timmar på tåg.

Nu har det varit några intensiva dagar igen, och jag hade gärna skrivit, men det krävs lite extra fokus för att formulera någorlunda meningar. Jag har tillbringat timmar på flygplatser. Det blir dessutom alltid någon extra timmes väntetid eftersom jag gillar att vara i tid.

Det är bra för mig. Jag kan inte göra någonting annat än att vänta. Kanske fundera på hur jag ska ta mig vidare från nästa flygplats. Eller planera nästa vecka. Kanske lyssna på främmande språk som jag inte känner igen. Möjligtvis kan jag åtminstone gissa.

Den bästa känslan är när jag inte har talat eller lyssnat på svenska på flera dagar. Som när jag för några dagar sedan reste tillbaka till Sverige från Miami. Den där speciella känslan när jag plötsligt hör någon prata svenska som känns så främmande men ändå är så bekant.

Jag minns den gången när jag flög från Peking till Kuala Lumpur och var den enda passageraren från Europa. Nästan ensam kvinna dessutom. Som om att jag inte existerar för att ingen känner igen mig eller kan tala svenska med mig. Kan det bli mer Jean-Paul Sartre?

Nu tänker jag på hur jag kan klara resan i höst från Nepal till Indien. Om det är möjligt i denna oroliga värld. Måste jag verkligen ha med mig antibiotika om jag drabbas av en jobbig infektion? Nåväl.

I USA fick jag äntligen träffa min amerikanska familj. Det blev verkligen frukost med Tiffany! Underbart med färsk exotisk frukt till frukost. Några intensiva amerikanska dagar. Resan tillbaka gick bra och det är faktiskt en fördel att vara liten ibland. Mannen bredvid mig var så lång och nästan dubbelvikt i stolen bredvid. Vi bytte plats och jag fick fönsterplatsen.

Jag har haft så mycket att göra på sistone så jag har inte hunnit skriva någonting här. I natt har jag sovit på Heathrow – British Airways hem. Det är så underbart varmt; nästan 30 °C. Jag hade gärna rest i klänning, men tyvärr är det mer praktiskt med byxor. Heathrow är en intensiv, härlig, internationell flygplats. Hela världen möts här.

Det var lite pirrigt innan jag väl var på väg, men det berodde mest på att det är både ETA och ESTA för att ta sig vidare till USA. Det är spänningar i världen med brist på flygbränsle och framför allt allmänt Trump-kaos. Putin kaos också för den delen. Bara för att de inte kan komma överens så innebär det inte att jag inte gillar USA. Man måste skilja på saker och ting. Frihetens land på 1800-talet för många svenskar.

Det pågår en viktnedgångs revolution i världen, och det måste vara anledningen till att det fanns en kanylbox i damrummet. Nu har jag några minuter kvar innan jag är på planet till Miami.

Var försiktig 🐾