Nu har det varit några intensiva dagar igen, och jag hade gärna skrivit, men det krävs lite extra fokus för att formulera någorlunda meningar. Jag har tillbringat timmar på flygplatser. Det blir dessutom alltid någon extra timmes väntetid eftersom jag gillar att vara i tid.
Det är bra för mig. Jag kan inte göra någonting annat än att vänta. Kanske fundera på hur jag ska ta mig vidare från nästa flygplats. Eller planera nästa vecka. Kanske lyssna på främmande språk som jag inte känner igen. Möjligtvis kan jag åtminstone gissa.
Den bästa känslan är när jag inte har talat eller lyssnat på svenska på flera dagar. Som när jag för några dagar sedan reste tillbaka till Sverige från Miami. Den där speciella känslan när jag plötsligt hör någon prata svenska som känns så främmande men ändå är så bekant.
Jag minns den gången när jag flög från Peking till Kuala Lumpur och var den enda passageraren från Europa. Nästan ensam kvinna dessutom. Som om att jag inte existerar för att ingen känner igen mig eller kan tala svenska med mig. Kan det bli mer Jean-Paul Sartre?
Nu tänker jag på hur jag kan klara resan i höst från Nepal till Indien. Om det är möjligt i denna oroliga värld. Måste jag verkligen ha med mig antibiotika om jag drabbas av en jobbig infektion? Nåväl.
I USA fick jag äntligen träffa min amerikanska familj. Det blev verkligen frukost med Tiffany! Underbart med färsk exotisk frukt till frukost. Några intensiva amerikanska dagar. Resan tillbaka gick bra och det är faktiskt en fördel att vara liten ibland. Mannen bredvid mig var så lång och nästan dubbelvikt i stolen bredvid. Vi bytte plats och jag fick fönsterplatsen.
Lämna ett svar
Du måste vara inloggad för att publicera en kommentar.