Jag överväldigas återigen av utsikten utanför mitt fönster. Jag har en liten balkong och kunde inte låta bli att ta ett foto, trots att det är mörkt. Machhapuchhare (Fisksvans berget) döljer sig i mörkret. Det är en fantastisk känsla att veta att berget finns där trots att det inte syns. Jag delar bilderna nedan. Det känns heligt, och i denna stund förstår jag religion.
Machhapuchhare, fisksvans bergetNatt i Pokhara
Det sägs att jag har haft tur. Igår syntes inte berget. Nu syns det förstås inte heller. Jag ska gå upp tidigt för att se berget i soluppgången.
Igår kväll ringde professor Thapa mig och berättade att vägen från Kathmandu till Pokhara hade blivit avstängd pga sprickor. Jag hade planerat att åka med buss, men nu var jag tvungen att snabbt ändra planer och boka flyg i stället.
Jag hade tur och fick tag på en flygbiljett. Just nu väntar jag på inrikesflygplatsen i Kathmandu. Flygresan tar bara 25 minuter. Stämningen är livlig och alla är så vänliga.
I natt drog ett kraftigt åskväder förbi. Jag känner mig trygg och är inte rädd; jag har blivit mycket väl omhändertagen. Det är en annorlunda och livfull atmosfär jämfört med Sverige. Man måste snabbt anpassa sig till en ny situation.
Jag har läst nyheter om översvämningen. Många människor har mist livet. Det är trots allt glädjande att se att hjälp från andra länder är på plats. Nepal håller på att återhämta sig.
Även denna dag har varit överväldigande och fylld av fantastiska nya intryck. Jag hade en toppen dag tillsammans med professor Thapas systerdotter. Kathmandu är i huvudsak uppdelat i tre områden och Patan är ett av dem. Aparna visade mig hus från 1600-talet – vackra byggnader som har bevarats till nutid.
Patan
Dessa bilder fångar ögonblick där jag verkligen är här och nu. Flickorna på fotot började vinka åt oss, och vi gjorde dem sällskap en liten stund. Det är Aparna som har tagit bilden.
Ett fantastiskt roligt och underbart ögonblick
Professor Thapa´s systerdotter Aparna visade mig museet i Patan. Hon tyckte om att ta bilder och berättade för mig att när folk ville gömma sig stängde de fönstret som vette mot innergården. Man kan se ut över gatan från huset, men folk på gatan kan inte se en.
Icke transparent fönsterHär kunde man gömma sig
Vi promenerade länge och vi åt lunch på taket på en restaurang. Härligt att bara sitta en stund och njuta av atmosfären. Jag berättade för Aparna att det här är väldigt exotiskt för mig med de gamla byggnaderna, livlig trafik med alla mopeder, vackra färger och växter etc.
Jag blev så glad över att få träffa professor Thapa och hans fina hustru. De mötte upp mig tidigt på eftermiddagen, och professor Thapas chaufför körde oss hela vägen till fantastiska Nagarkot. Jag känner mig överväldigad av så många underbara ögonblick att jag måste skriva om dem.
Ja, det här är verkligen Writing & Leisure. Vi åkte bil – vägen var nog världens krokigaste, ganska lik Lombard Street i San Francisco. Det var relativt svalt när vi kom fram, och eftersom professor Thapa ville besöka templet följde vi med honom. Solen höll på att gå ner och vi tog av oss skorna och bad en liten bön. En speciell stund som jag kommer att bära med mig.
TempelIKlockringning och inga skor påEfter bönenProfessor Thapa och hans fru
Vi åt middag tillsammans, och professor Thapa beställde French fries, dumplings och grönsaker. Eftersom det var mina första dagar i Nepal kände jag mig lite oartig, då jag inte vågade äta så mycket. Det smakade fantastiskt, och jag gillar verkligen starkt kryddad mat.
Professor Thapa på 2000 meters höjd.Middag
Vi försökte ringa professor Jörgen Engel, min tidigare handledare, under middagen. Det gick inte, men vi kunde åtminstone skicka några meddelanden i stället. Jag började tänka på farmakologi och nikotinreceptorer.
Professor Thapa och hans fru återvände till Kathmandu, och jag stannade kvar i Nagarkot över natten. Det var så lugnt och fridfullt. Jag behövde gå och lägga mig tidigt för att vakna med solen. Mot slutet av kvällen var ett stearinljus min enda ljuskälla.
Jag var vaken före gryningen och tänkte, till min egen förvåning, på kolinerg farmakologi. Plötsligt började några hundar skälla mot ingenting, precis som de alltid gör. Jag gick ut på verandan och såg de fluffiga molnen från gårdagen, men den här gången inte från ett flygplan. Professor Thapa hade tagit mig upp på 2 000 meters höjd över havet. Vi kunde inte se hela Himalaya, men jag fick en glimt av bergskedjan. Jag önskar att varje morgon kunde vara som denna.
Efter frukosten tog jag en liten promenad i skogen nedanför huset. Grönskan blandades med blommor och påminde mig om de teplantager jag tidigare sett i Malaysia och Sri Lanka. Den här morgonen fick jag också se en kaffeplanta. Kaffet i Himalaya är fantastiskt och det lokala teet är så mjukt och friskt i smaken. Jag fick veta att en kraftig jordbävning 2015 faktiskt raserade många byggnader. Man har lagt ner stora ansträngningar på att återuppbygga husen.
En sval och tidig morgon i Nepal. Jag drack lite mer te och njöt av atmosfären. Fåglar och cikador sjöng i bakgrunden. Och det finns hopp – jag pratade med ett tyskt par som hade sett noshörningar förut. De kände heller inte till att det finns noshörningar i Nepal.
Jag vaknade mitt i natten och kände välbehag av den fina utsikten. Vaknade utvilad och glad – jag känner inte av någon jetlag eftersom jag kunde somna om.
Natt i Kathmandu.
Det verkar som om många som reser till Nepal söker lugn och ro. Jag pratade lite med en dansk kvinna igår. Hon skulle till ett kloster i en månad. Själv ska jag inte göra det, även om det kanske blir lite yoga för mindfulness.
Jag åt färsk frukt till frukost och läste de lokala nyheterna. Det är en märklig känsla att ha allt jag behöver i en väska. Senare i eftermiddag ska jag träffa professor Thapa och hans fina fru. De vill att jag ska se Nagarkot och vi kommer att stanna där ett tag.
Jag måste erkänna att jag är lite trött efter att ha rest i många timmar. Så många nya intryck och trevliga möten med olika människor. Kathmandu är en livlig stad, och detsamma gäller flygplatsen. Vi fick vänta i femton minuter innan vi kunde landa. Medan vi väntade på en landningsplats såg vi mängder av vackra, fluffiga moln – och en klarblå himmel därtill.
Fluffiga moln i Nepal.
Personalen som kontrollerade visum var mycket vänlig och log ofta. Jag fick vänta på att få ut mitt bagage, och till min förvåning fick jag se en söt golden retriever som nosade efter narkotika och annat olagligt. Hundar i tjänst!
Golden som jobbar.
Jag tog en taxi, och chauffören pekade ut några tempel på vägen till hotellet. Och visst, i början var det svårt att avgöra om det rådde vänster- eller högertrafik. Chauffören använde dock en liten Buddha staty för att främja ett lugnt sinnestillstånd och dämpa sin irritation och ilska i trafiken.
Trots många timmar på väg från Stockholm till Bangkok gick resan väldigt fort. Av en slump hamnade jag bredvid grannar som tidigare varit i Nepal. Jag fick en snabb kurs i religiösa ceremonier som utövas i Nepal. Noshörningarna hade de missat och även de var förvånade över att det finns så exotiska djur i Nepal. Jag hoppas jag får se dem.
Det blev visst lite omvägar i luftrummet och jag kunde inte låta bli att följa kartan. Vi flög söder om Ukraina, över Svarta och Kaspiska havet i Mellanöstern. Översvämningarna i Bangkok är borta och det är endast lite lätt regn.
