Kategori: Blandat

Jag vaknade väldigt tidigt för att få se Annapurna-massivet i Himalaya. Häromdagen var det molnigt och man kunde inte se någonting. Jag hade verkligen tur.

En fantastisk dag. Professor Thapa har en brorson i Pokhara och vi möttes för att göra en utflykt. Vi promenerade till en Pagoda uppe på en höjd. Svenska berg är bara kullar jämförelsevis. Riktiga berg är de som har snö på toppen.

Pagodan såg ut att vara så nära, men det var många trappsteg att gå innan man nådde fram till den.

Jag skriver mer senare. Ikväll ville jag bara skriva lite om dagen och återkomma med mer text senare.

Jag blev så glad över att få träffa professor Thapa och hans fina hustru. De mötte upp mig tidigt på eftermiddagen, och professor Thapas chaufför körde oss hela vägen till fantastiska Nagarkot. Jag känner mig överväldigad av så många underbara ögonblick att jag måste skriva om dem.

Ja, det här är verkligen Writing & Leisure. Vi åkte bil – vägen var nog världens krokigaste, ganska lik Lombard Street i San Francisco. Det var relativt svalt när vi kom fram, och eftersom professor Thapa ville besöka templet följde vi med honom. Solen höll på att gå ner och vi tog av oss skorna och bad en liten bön. En speciell stund som jag kommer att bära med mig.

Vi åt middag tillsammans, och professor Thapa beställde French fries, dumplings och grönsaker. Eftersom det var mina första dagar i Nepal kände jag mig lite oartig, då jag inte vågade äta så mycket. Det smakade fantastiskt, och jag gillar verkligen starkt kryddad mat.

Vi försökte ringa professor Jörgen Engel, min tidigare handledare, under middagen. Det gick inte, men vi kunde åtminstone skicka några meddelanden i stället. Jag började tänka på farmakologi och nikotinreceptorer.

Professor Thapa och hans fru återvände till Kathmandu, och jag stannade kvar i Nagarkot över natten. Det var så lugnt och fridfullt. Jag behövde gå och lägga mig tidigt för att vakna med solen. Mot slutet av kvällen var ett stearinljus min enda ljuskälla.

Jag var vaken före gryningen och tänkte, till min egen förvåning, på kolinerg farmakologi. Plötsligt började några hundar skälla mot ingenting, precis som de alltid gör. Jag gick ut på verandan och såg de fluffiga molnen från gårdagen, men den här gången inte från ett flygplan. Professor Thapa hade tagit mig upp på 2 000 meters höjd över havet. Vi kunde inte se hela Himalaya, men jag fick en glimt av bergskedjan. Jag önskar att varje morgon kunde vara som denna.

Efter frukosten tog jag en liten promenad i skogen nedanför huset. Grönskan blandades med blommor och påminde mig om de teplantager jag tidigare sett i Malaysia och Sri Lanka. Den här morgonen fick jag också se en kaffeplanta. Kaffet i Himalaya är fantastiskt och det lokala teet är så mjukt och friskt i smaken. Jag fick veta att en kraftig jordbävning 2015 faktiskt raserade många byggnader. Man har lagt ner stora ansträngningar på att återuppbygga husen.

En sval och tidig morgon i Nepal. Jag drack lite mer te och njöt av atmosfären. Fåglar och cikador sjöng i bakgrunden. Och det finns hopp – jag pratade med ett tyskt par som hade sett noshörningar förut. De kände heller inte till att det finns noshörningar i Nepal.

Trots många timmar på väg från Stockholm till Bangkok gick resan väldigt fort. Av en slump hamnade jag bredvid grannar som tidigare varit i Nepal. Jag fick en snabb kurs i religiösa ceremonier som utövas i Nepal. Noshörningarna hade de missat och även de var förvånade över att det finns så exotiska djur i Nepal. Jag hoppas jag får se dem.

Det blev visst lite omvägar i luftrummet och jag kunde inte låta bli att följa kartan. Vi flög söder om Ukraina, över Svarta och Kaspiska havet i Mellanöstern. Översvämningarna i Bangkok är borta och det är endast lite lätt regn.

Det är en fantastisk fin sommar med blandat väder. Personligen räknar jag numera augusti som sommarmånad. Juni brukar kunna vara svajig vädermässigt. Jag har haft en liten paus i min träning och nästa vecka kommer jag igång igen. En intensiv och spännande höst väntar. Nu har jag en idé om vad jag vill fortsätta skriva och det känns bra att det får mogna fram. På Heathrow flygplats såg jag denna skylt nedan:

Allra helst skulle jag vilja se en gemensam väg framåt. Nu är inte verkligheten så och jag fortsätter att upptäcka. Jag hoppas att min kommande resa kommer att ge mig mer insikt och framför allt tillförsikt. Avslutar med denna vackra sång ”Teardrops”. Takten, rytmen är ungefär som ett långsamt efterlängtat sommarregn utanför mitt fönster i skymningen.

London January 2026