Author Archives: Anna

Underbart att sommaren är här. Vi är så välförtjänta av sommaren och ledighet. Jag försöker att hålla i gång träning, även fast det är så varmt, därav min längtan efter salt, och då passar det utmärkt med sill och potatis. Jag hade tur som fick några soliga dagar vid Medelhavet i södra Frankrike innan sommaren tog vid. För säkerhets skull. Jag minns regniga somrar även om de är få.

På något sätt så kändes det tryggt att vara i Frankrike. Just nu är det kravaller där, men polis, och ibland militär stävjar oroligheter. I Sverige blir folk chockerade att se någon militärklädd. President Macron hävdade i tidigt skede av pandemin att vi har en osynlig fiende framför oss. Småpratade lite med mannen i receptionen på hotellet och han sa ”att som alla andra länder så visar Frankrike sympati för Ukraina”. Även fast jag var på semester så hade jag Ukraina i tankarna när jag flög över Alperna.

Jag minns frukostarna i Frankrike. Då bodde jag hos en äkta Madame. Högst upp i huset med tillgång till en liten balkong där jag såg Pyrenéerna varje morgon. Vid frukost drack jag mitt kaffe, åt en croissant eller en petit madeleine till. Sedan var det dags för de fina  trapporna, som ni ser på bilden nedan, och därefter bar det av mot universitetet.

Frukosten är fortfarande lika angenäm, försökte här i veckan äta lite baguette med ost och skinka till frukost, men det kan aldrig bli lika gott som i Frankrike. Provade räkor till middag en kväll i Juans les pins som omväxling till fiskbullar till vardags. Det franska köket kan bara inte misslyckas. Även fantastiskt att avnjuta de otroliga tomaterna från Provence med så mycket solljus lagrat.

Väl hemma i Sverige kände jag tacksamhet till Finland som är nybliven medlem i NATO. Våra nordiska grannländer har skyddat oss svenskar i alla tider. Vi har levt två sekel i fred, men Finland, Norge och Danmark vet att krig förekommer med allt vad det kan innebära.

Tio år passerar så fort. Jag har haft möjlighet att förkovra mig och även fortsätta spinna vidare på min avhandling fast i annat format och dimension. Internet, och data i allmänhet, har ändrat vår vardag. Ett parallellt liv i internet rymden som jag har förlikat mig med.

En bild säger mer än tusen ord sägs det. Min kamera har varit min trogna följeslagare genom dessa år. Min illustratör när ord saknas för att beskriva sammanhang. Nu är vi mitt i sommaren och allt går lite långsammare. Det är avkopplande och det behövs semester och vila för att det har varit en tuff vinter och vår. Tänker då närmast på covid-19, men även streptokocker som verkar ha fått ett ordentligt fäste. Kriget i Ukraina påverkar vardagen. Det som i helgen verkade vara en början på inbördeskrig i Ryssland tog en hastig vändning. Kanske syftet var att skapa förvirring.

Nu är det frukt- och sallads säsong för mig. Jag laddar mina batterier med vitaminer. Energi som kommer att behövas i november. Någon sommarpratare ska jag lyssna på för att påminna mig om att livet har semester.

När jag läste vid universitetet i Uppsala träffade jag många andra studenter som inte läste farmaci. En ny värld öppnades eftersom jag var van vid att åka åtminstone en halv mil för att träffa vänner. Helt plötsligt kunde man umgås utan att behöva hjälp med att bli skjutsad med bil.

I början av mina studier var det någon som frågade om jag läste språk. Humaniora. Märkligt tänkte jag, syns det inte att jag läser biologi och kemi? Det fick mig att tänka på gymnasiet och att jag faktiskt då gillade språk väldigt mycket. Vi hade en mycket dedikerad engelska lärare som verkligen lärde oss brittisk engelska. När jag hälsade på släkt i Amerika tyckte de att jag talade högfärdigt med min brittiska accent. Jag blev villrådig.

Det franska språket var helt olikt det engelska språket. Grammatik i franska var uppbyggt på ett helt annat sätt jämfört med engelska. Det verkade också finnas något helt annat där som inte fanns i Storbritannien. Min bild av Frankrike blev lättsam. Kanske kan det symboliseras med att smeknamnet på min franska lärare var ”Skramlan”. Hon gestikulerade mycket, hade roliga kläder på sig, smycken på armar och hals som skramlade. Alltid sminkad och med röda läppar. Mycket artig, glad och parant dam.

Så det kan bli. En liten undran som väcker så många reflektioner. Denna fråga om humaniora fick mig att ta ett sabbatsår för att studera vid universitet i Frankrike. Jag bejakade min, för mig dolda, humanistiska sida. Frankrike är inte bara språket. Det är hela kulturen. Sättet att leva. Jag förstod ”Skramlan”. Det var då middag fick en central betydelse som jag inte hade tänkt på tidigare. De som känner mig vet att jag älskar mat och även svensk fika.

De senaste tio åren har jag jobbat med att knyta ihop min naturvetenskapliga bakgrund med min humanistiska sida. Kanske illustrerar dessa foton min passion att skriva och finna ny kunskap. Nedan, min avhandling i farmakologi för 20 år sedan. Ovan, lite lättsammare, fortfarande glad, och med mitt stora patos för Frankrike.

Idag, lite som ”Skramlan”, men utan armband och halsband.